Arvika 2.0

Igår ägde den rum – Konserten med stort K och utropstecken. Vi tog bussen ut till Grönan och ställde oss i kön som redan vid halv sex bildats utanför Tyrol. Vid sex släpptes vi in. Vi hängde av oss jackorna och gick in i lokalen, som för övrigt liknade ett österrikiskt after ski-ställe (därav namnet antar jag). Vi satte oss i restaurangen och drack några öl och blev mer och mer peppade ju längre tiden gick.

Klockan åtta gick förbandet (Henok Achido) på. Han gjorde det bra, men det är svårt att vara speciellt uppmärksam när man vet att Ice Cube (!) står i kulisserna och snart ska äntra scenen. Henok var hur som helst klar vid halv nio och den långa väntan började. DJ:en gjorde sitt bästa för att underhålla men folk, inklusive jag själv, blev otåliga och förväntningarna var skyhöga.

Tiden gick, men så, plötsligt, kom Cubes DJ Crazy Tunes in på scenen. Han bad vänligt men bestämt hus-DJ:en att stänga av sina plattor och började hetsa publiken. Nu höll stället på att explodera, och precis då, som från ingenstans, stod han där. Mannen, myten, legenden – ICE CUBE. Han stod där. Bara några meter framför mig. Jag fattade det inte riktigt då och vet inte om jag har gjort det än. Han öppnade med ”I got my locs on” och stämningen låg som ett lock över de 1000-ish personerna i publiken.

Han introducerade sig, sin DJ och sin förvånansvärt duktiga sidekick Dub C från Westside Connection. Konserten fortsatte. Jag skrek. Jag hoppade. Jag sjöng med. Jag hade nått nirvana. Jag har aldrig varit med om något liknande i konsertväg och jag tvekar på att jag någonsin kommer att uppleva något liknande i framtiden. Det var så bra. Verkligen.

Allt han gjorde, även om det bara var att peppa publiken och be alla visa West coast-tecknet eller att brista ut i en spontan crip walk på scenen, var rätt. Det var tight. Det var bäst. Hans 25-åriga rapkarriär har satt sina spår och den här mannen vet exakt vad han ska göra för att få publiken med sig, han vet hur han ska röra sig på scenen och han vet att han är bäst.

Låtvalet var oklanderligt. Lite från Raw Footage, lite från de äldre plattorna och lite från NWA-tiden. Stämningnen var definitivt som högst under ”Gangsta rap made me do it” och ”It was a good day”. Inte så oväntat, men väldigt, väldigt bra. Innan den sistnämnda låten frågade han publiken om vi ”are having a good time”? Kaos. Sedan frågade han Dub C. ”What do you think, nigga?”. Sist frågade han Crazy Tunes. ”We’re in Stockholm Sweden. I’m having a GOOD DAY!” Extas. Kaos. MAYHEM. Jag har aldrig varit så glad över att få höra en låt. Alla kunde texten. Alla sjöng med.

Jag tror inte, eller jag VET rättare sagt, att jag inte är ensam när jag säger att jag igår var med om den bästa, tightaste och den bäst genomförda spelningen någonsin.

Det enda problemet är att jag kommer att använda den här spelningen som referenspunkt för alla spelningar jag kommer att gå på i framtiden. Den kommer att bli extremt svårslagen, I tell you.

Nu går jag bara och väntar på tidningarnas recensioner. Det är spännande men spelar egentligen inte så stor roll. Jag vet vad jag såg.

Det räcker för mig.

/M