Arvika 2.0

Jag har flyttat, både fysiskt och virtuellt. Sedan i lördags finns jag här.

/M

Den uppmärksamme har noterat att jag har lagt till en Twitter-feed på sidan. Jag provar ett tag och ser hur det går.

/M

Alla är på lunch och jag kan pumpa NWA hur högt jag vill ur mina fasansfullt kraftiga laptophögtalare. Om det väger upp det faktum att jag själv måste äta min lunch vid skrivbordet kan ju diskuteras.

Förresten var inte skorna som Kanye West designat för Louis Vuitton speciellt snygga.

Jag är obotligt fascinerad och intresserad av språk och språkbruk, och därför är klippet ovan och den här texten väldigt intressanta. Jag vet inte vad ni tycker, men titta och läs gärna.

Väldigt osammanhängande och inte speciellt inspirerande, men man ska väl få ha såna dagar också.

/M

Re-watched (kom med en bra svensk översättning av det ordet så ska jag använda den istället) Lost in Translation igår. Bra film det där.

Om tio besökare har den här bloggen förresten haft 10.000 besökare idag.

Nejdå, men  alla fall sen jag startade den.

/M

Jag har inte bloggat på hundra dagar nu. Anledning: det fanns ingen internetuppkoppling i Mombasa.

Hur som helst. Sen sist har det hunnit bli ett nytt år. På det mer personliga planet har jag (i listformat):

- Fiskat i Indiska Oceanen och fått en liten tonfisk vilket kändes sådär när Jakob fick en svärdfisk på 33 kilo.

- För första gångnen i hela mitt liv varit nära att bli solbränd.

- Blivit erbjuden knark i genomsnitt två gånger per dag.

- Varit på en resort i Mombasa vars största målgrupp var tyskar och engelsmän. De spelade eurodance på högsta volym och folk åt mat i bar överkropp och Speedos. Vid lunchtid.

- Jag har även lyckats få nåt sorts virus i magen och har inte kunnat behålla speciellt mycket av det jag stoppat i mig.

/M

Jag har mycket att göra och dygnet har för få timmar. Just nu sitter jag och försöker hitta musik som ska få upp humöret lite, vilket är rätt svårt då Sofies iTunes till 97% innehåller musik som Damien Rice och Jamie Cullum. Kings of Konvenience spelas just nu. Det är ju bra och så, men just nu känner jag mer för att lyssna på musik där frontfiguren är en svart man från USA som skriver låtar om att sälja knark och om bitches n’ hoes.

Ska strax käka nu, sen bär det av till Jakobsgatan där shit is going down ikväll.

Have fun y’all.

/M

Jag har precis upptäckt vad som måste vara en av de bästa hip hop-bloggarna någonsin. Ill Doctrine heter den och återfinns på samma namn och med avslutningen .com. Jag vet inte så mycket om den mer än att killen som driver den heter, eller åtminstone kallar sig, Jay Smooth.

Hur som helst är klippen (det är en videoblogg) oerhört informativa. Och roliga. Plus att de är komponerade med lugna beats i bakgrunden vilket gör tittandet oändligt mycket behagligare. Sättet de är klippta på är också kul och får monologerna att framstå om inte som rap så åtminstone spoken-word-rap (om det är ett riktig uttryck bryr jag mig inte så mycket om).

Ill Doctrine alltså.

/M

Minnen är speciella. I samband med det nyligen avslutade amerikanska presidentvalet kom jag att tänka på andra historiska händelser som inträffat under de år jag har minnen från*.

Den 11 september 2001 gick jag i femman på Gateskolan i Arvika. Jag tog bussen hem, hoppade av vid dagiset Myrstacken och gick sista biten hem. Vid den här tiden hade vi en tv bredvid kylskåpet på övervåningen vilket gjorde att det första jag såg när jag kom upp för trappan var tv-rutan. Mamma hade NRK på och jag minns att bilderna på planen som flög in i World Trade Center-tornen visades om och om igen. Nyhetsuppläsaren, som om jag inte minns fel var Einar Lunde, visste med all rätt inte vad han skulle säga och känslan hemma var tryckt. Eftersom jag var förhållandevis liten kunde jag inte riktigt förstå vad som hade hänt och det var först ett par år senare som jag faktiskt insåg omfattningen av det inträffade.

2004 firade min familj tillsammans med min mosters familj jul i mosterns stuga i Hallingdal i Norge. Stugan har tillhört mammas släkt länge och mamma tillbringade många vintrar där som barn. Hur som helst – vi fick julklappar och åt godis och ribbe och allt som hör (den norska) julen till och allt var frid och fröjd. Barnen åkte pulka bakom huset och det var skitmycket snö överallt. På annandagen satt några av kusinerna vid matbordet och gjorde nånting som antagligen hade med julklapparna att göra när pappa och Petter (kusinernas pappa) ropade från rummet där tv:n finns. Vi sprang dit och även denna gång var det NRK som gällde, även om det är lite mer logiskt eftersom vi ju befann oss i Norge. Den här gången kom dock bilderna från Asien och närmare bestämt Thailand och jag kommer ihåg att den första jag tänkte på när jag såg dom var min dåvarande klasskompis Pär som jag visste skulle befinna sig i Thailand runt jul. Oron visade sig senare vara obefogad, som tur var. Den här gången var jag lite äldre, 14, och kunde därför förstå lite mer av det som hade hänt. När bilderna på alla döda kroppar och förstörda byggnader visades efter ett par dagar växte obehaget ännu mer. Jag kommer ihåg att pappa pratade med folk om möjligheten att åka ner och hjälpa till, men av någon anledning som jag inte riktigt vet vilken så blev det inte av. Jag vet i alla fall att när han berättade att det kommit på tal blev jag både stolt och lite rädd.

Gårdagen är också en dag som kommer att finnas kvar i mitt huvud länge. Jag, Patric, Micke och Jakob satt i soffan på nedervåningen och gränsen för vad som är acceptabelt när det gäller konsumption av kolhydrater var sedan länge passerad. Patric åkte visserligen hem innan det stod klart att Barack Obama vunnit, men han får vara med ändå. När elektorrösterna Obama fått var uppe i tvåhundraåttionånting gick jag upp och väckte pappa och vi såg både McCains och Obamas tal. Till skillnad från de två tidigare exemplen så var det den här gången en positiv känsla som infann sig.

/M

*****

*Alltså inte att Vasaloppet blev inställt på grund av snöbrist för första gången sedan 1934 eller att Ingvar Karlsson blev statsminister eftersom dessa händelser inträffade samma år som jag är född – 1990. Ja, jag har googlat.

Jag ska inte säga att jag personligen kommer att påverkas av att Barack Obama har blivit president i USA, för det tror jag inte att jag kommer. However, känslan som jag just nu känner är inget annat än ett hundra procent positiv och jag tror och hoppas att det här kommer bli bra.

Nu ska jag snart se Talet med stort T och fetstil och sen ska jag sova.

Först tänkte jag döpa inlägget till ”Yes we can” men insåg snabbt att det skulle framstå som alldeles för pretto och bestämde mig för nånting som förhoppningsvis inte retar upp någon annan än Patric.

Såg förresten McCains tal för en liten stund sen och jag tyckte att han gjorde det riktigt bra. Med värdighet helt enkelt.

Jag måste prova poll-funktionen.

Grattis!

/M

Åäöåääääööööööööööööö.

Sådär, jag var bara tvungen att känna hur det kändes att använda våra kära svenska bokstäver igen.

Nu har vi alltså kommit hem efter en månad i exil, och det känns bra. Att jag inte är speciellt jetlaggad gör bara det hela bättre. Hemresan måste beskrivas som okej, även om fem timmar på bussterminalen i Stockholm inte är att rekommendera.

Nu skulle jag kunna skriva en lång och utförlig text där jag redogör för alla skillnader mellan USA och Sverige vad gäller mat, tv-tittande, synen på krig eller vad som helst annat. Men det tänker jag inte göra, för sånt där vet redan de allra flesta. Och de som inte vet klarar sig nog bra ända, och om de verkligen måste veta så finns youtube eller google till deras tjänst.

För att det här ska bli ett inlägg så tänkte jag i alla fall uttrycka nån sorts åsikt, so here goes: I USA är klädmärket Ed Hardy väldigt populärt, lite som 2008:s Abercrombie & Fich, fast mer osmakligt. Och för att fortsätta på ämnet klader; Kändisar som ”designar” en egen kollektion för en lågpriskedja är ungefär lika vanligt som hjärndöda tv-program är i MTV:s tablå: Plain White Tees har samarbetat med Kohls, Kimora Lee Simmons har satt sitt namn på kläder från JCPenney samtidigt som LL Cool J keeps it real med sin ”The LL Cool J Collection” för Sears.

Jag kanske inte är så jetlaggad, men min hjärna går inte på högvarv för det. Därför roar jag mig med sånt här:

Blir uppenbarligen roligare för er som har koll på de norska dialekterna.

That would be all for tonight, thank you.

/M